LindaChristinaPettersson

Laban.
Åh, va jag saknar min älskade katt Laban.

Jag är helt övertygad om att många tycker det är helt galet att man kan säga att man saknar en
katt så mycket som jag gör. Jag tror det var ungefär 7 år sedan Laban blev sjuk så han dog.
Och tro det eller ej men han var som en vän till mig, det var faktiskt så. Han var två år äldre än mig
så han växte upp med mig och mina syskon. Var jag än var så var faktiskt Laban med mig. 
Han ville alltid sitta i våra knän och om han inte fick det just då satt han alltid och kollade på än bedjande.
Faktum är att anledningen till att man inte ville ha honom i knät var för att man blev så himla varm 
för han skulle alltid ligga uppe vid halsen och gosa. Jag saknar honom.

Jag minns speciellt en gång då jag hade stängt in mig på mitt rum och jag grät. Jag vet inte varför men
det gjorde jag i alla fall. Då började Laban krafsa och jama utanför min dörr. Och när jag öppnade dörren
och gick tillbaka och la mig i sängen hoppade han upp till mig. Först så gosade han med mitt ansikte
och sen la han sig ner brevid mig med sitt huvud på min kudde och kollade på mig.

Jag förstår om det här låter lite konstigt.
Det är ju så att vänner som man har finns oftast för en. Med ibland, när man som mest behöver dom så finns de inte där. För alla är ju människor och vi gör alla fel och ibland orkar vi inte bry oss om andra, faktiskt.

En katt som Laban fanns alltid där för mig. Han var en väldigt bra tröst ibland och han gav mycket glädje.
Laban var en katt och han var min vän och jag saknar honom väldigt mycket.

Tror fortfarande inte att ni förstår vad jag menar med det här och inte heller hur jag kan känna
så mycket för en liten katt. Men så var det hur töntigt det än låter.

Jag vill hålla om min lilla Laban igen.<3